Mitt namn är Taru Salovaara, ordförande för Cancerpatienterna i Finland rf. Som bäst jobbar jag som sjukskötare på hemsjukhuset där jag möter många cancerpatienter.
Jag insjuknade själv i livmoderhalscancer år 2017 när jag var 25 år gammal. Kamratstöd i min ålder fanns inte och speciellt inte för denna cancerform. Det diskuterades inte om besparande åtgärder gällande fertilitet. Vid planeringen av vården konstaterades det endast att behandlingarna innebär med nästan 100% säkerhet att man efter behandlingarna inte kan få barn.

När jag insjuknade hade jag just påbörjat studierna till sjukskötare. På detta sätt var jag i den lyckliga situationen att jag de tidigare åren haft fast anställning och på detta sätta fick möjlighet till sjukdagpenning. Hade jag varit studerande hade det inneburit något helt annat; de som insjuknat i cancer vet att cancern innebär många olika ekonomiska utgifter, som man inte kan betala enbart med något studiestöd.

Mina egna studier har också stärkt min syn på hur viktigt det är att vi patienter står på oss eftersom cancern den i nuvarande studieplanen endast är en liten del av många andra saker. Hur kan vårdpersonal kunna känna till allting vad vi varit med om och hur cancern påverkat vårt liv, om inte ens grunderna lärs ut i skolan?
För mig är det viktigt att det ska vara låg tröskel att få kamratstöd, eftersom många insjuknade cancerpatienter behöver det. Av någon anledning de kanske inte söker sig till kamratstöd eller i värsta fall inte ens vet att den möjligheten finns.