LIVMODERKROPPSCANCER
Livmoderkroppscancer är den tredje vanligaste cancersjukdomen hos kvinnor i Finland. Årligen insjuknar 900 kvinnor (Cancerregistret 2017) i sjukdomen och den är vanligast hos postmenopausala kvinnor. Livmodercancer kan indelas i två olika typer. Den vanligaste typen I (85%) är förknippad med hyperöstrogenism och förekomst av hormonreceptorer i cancervävnaden, vilket betyder att cancern är hormonkänslig. Typ II cancer innefattar seröst carcinom, klarcellscarsinom och carcinosarkom. Livmoderkroppscancer av typ I har en bättre prognos än livmoderkroppscancer av typ II. Idag klassas tumörens riskcelltyp med grader I-IV.
Riskfaktorer
En viktig riskfaktor är åldern (över 60 år), övervikt, inga förlossningar samt sen menopaus. Risken ökar också för den som bär på en genetisk defekt, Lynch syndrom som är kopplat till tarmcancer HNPCC. I dessa fall ökar risken för att utveckla livmoderkroppscancer vid yngre år.
Symtom
Livmoderkroppscancer härstammar från den inre slemhinnan i livmodern. Slemhinnan blir förtjockad och orsakar avvikande blodiga flytningar och blödningsrubbningar
Undersökningar
Först görs det ultraljud via slidan och sedan tas vävnadsprov från livmoderns slemhinna. För att undersöka spridningen görs gynekologisk ultraljudsundersökning, helkroppsdatortomografi och vid behov även magnetröntgenundersökning.
Riskfaktorer: ålder över 60 år, övervikt, inga förlossningar och sen menopaus. HNPCC tarmcancerrelaterad genetisk defekt -> risk att insjukna under 50 års ålder.
Symtom: onormala blödningar eller blödningsstörningar ofta i ett tidigt skede av sjukdomen.
Behandling: den primära behandlingen är kirurgisk behandling. Behovet av kompletterande behandlingar bedöms utifrån riskkategorier. Kan vara cytostatika och/eller strålbehandling.
Inför operationen bedömer man riskklassen och på basen av den hur omfattande operationen blir.
Olika behandlingar för livmoderkroppscancer
Livmoderkroppscancer behandlas i första hand genom operation.
Kirurgisk behandling
Utifrån de undersökningar som gjorts före operationen fastställs den operativa stadieindelningen för livmoderkroppscancern. Behovet av att avlägsna lymfkörtlarna bedöms utifrån riskklassen. Vid livmoderkroppscancer med låg risk räcker det med att avlägsna livmodern, äggstockarna och äggledarna, men vid cancer med medelhög och hög risk, måste även bäcken- och lymfkörtlarna brevid aortan avlägsnas för att undersöka och behandla metastaser. Vid seriös karcinom av typ II måste man avlägsna bukhinnenätet på grund av dess höga risk för metastasering.
Behandlingar som kompletterar operationen
Behovet av behandlingar som kompletterar operationen bedöms utifrån den postoperativa stadieindelningen. Möjliga behandlingar är postoperativa cytostatikabehandling, strålbehandling och/eller hormonbehandling.
Cytostatika
Under cytostatikabehandlingen används taxan och platina. Den vanligaste kombinationen är paklitaxel + carboplatin var tredje vecka i sex omgångar. De vanligaste biverkningarna är förstoppning, håravfall, illamående och skador på perifera nervsystemet som orsakar domningar och stickningar i fotsulorna och handflatorna.
Strålbehandling
Strålbehandlingen ges primärt i bäckenområdet. Strålbehandlingen kan ges i slidan för att förebygga återfall. Det sker med en hylsa i slidvalvet i exempelvis tre omgångar med en veckas mellanrum. Lokal strålbehandling har mycket lite biverkningar. Biverkningarna kan vara blödningar eller flytningar från slidan, diarré och ökade urinträngningar.
Hormonbehandling
Om sjukdomen spridit sig, överväger man att sätta in hormonbehandling om tumören innehåller hormonreceptorer. I första hand ges gulkroppshormon – progesteron. Andra hormonpreparat är antiöstrogen och aromatas-inhibitorer.
Behandling vid återfall
Största risken för återfall är under de två första åren efter att sjukdomen konstaterats. De vanligaste återfallen finns i botten av slidan. Senare återfall är ganska sällsynta. Hälften av återfallen är lokala och en fjärdedel är dottertumörer.