• Gysy sliderkuva1

ÄGGSTOCKSCANCER, ÄGGLEDARCANCER OCH CANCER I BUKHINNAN

eri syöpämuotojen värinauhat

I Finland insjuknar varje år ungefär 450 kvinnor i äggstockscancer (Cancerregistret, 2017). Förekomsten är 7-8/100 000 och det har förblivit ganska stabilt de senaste årtionden. Angående förekomsten kommer det inte heller inom en snar framtid att bli några stora förändringar.
Äggstockscancer är en elakartad tumör som härstammar från äggstocken. Största delen (90%) av tumörerna får sin början från äggstockens cellyta och de kallas för epitelialtumör. Enligt den nyaste forskningen är det uppenbart att över hälften av epitelial äggstockscancer får sin början från äggledaren. De flesta tumörerna utgår från äggstockens, äggledarens eller bukhinnans ytliga cellvävnad, alltså epitelcellerna. En liten del (10%) av tumörerna härstammar från äggstockens stödvävnad eller könscellerna.

Riskfaktorer

Medelåldern för insjuknande av epitelial äggstockscancer är för det mesta över 60 år. De mer ovanliga könscellernas tumörer hittas däremot hos unga kvinnor, ibland även under 20 åringar.
De kända riskfaktorerna för epitetialtumörer är hög ålder och inga födslar, men även barnlöshet på grund av olika orsaker. Andra riskfaktorer är endometrios, tidig menstruation tillsammans med sen menopaus och hormonbehandling i klimakteriet ifall hormonbehandlingen pågått över 5 år. Hos 10-15% av patienterna kan man konstatera en ärftlig risk att insjukna. Det kan finnas en genetisk defekt i BRCA 1 eller 2 generna eller en genetisk defekt i HNPCC (Lynch Syndrom). I BRCA 1 eller 2 medför den genetiska defekten även en större risk att insjukna i bröstcancer. I och med den genetiska defekten HNPCC som hör ihop med tarmcancer, finns 10% risk att få äggstockscancer.

Riskfaktorer: hög ålder, inga graviditeter/förlossningar, endometrios, tidig början av menstruation i kombination med sen menopaus, hormonbehandlingen ifall det pågått mer än 5 år.

Hos ungefär 10-15% av patienterna har man funnit någon form av ärftlighetsrisk. Det innebär att det oftast finns ett genfel i genen BRCA 1 eller 2, eller HNPCC tarmcancerrelaterad genetisk defekt.

Symtom: icke typiska symtom, problemen kan vara olika och uppstår ofta först när sjukdomen har spridit sig i bukhålan.

Behandling: operation och cytostatika

Om mamma eller syster haft äggstockscancer finns det en dubbel risk att drabbas av äggstockscancer. För dem som har en genetisk cancer är det vanligt att cancern uppstår redan i yngre ålder.
Det har konstaterats att användning av p-piller minskar risken att insjukna i äggstockscancer. Risken minskar ju längre man använder p-piller. Denna information har utnyttjats för de unga kvinnorna som har en förhöjd risk att insjukna, speciellt med tanke på de ovan nämnda genetiska defekterna. Efter 40 års ålder eller när kvinnan fått de barn som är planerade, rekommenderas för kvinnor som hör till högriskzonen att operera bort äggledare och äggstockar. På detta sätt minimeras även risken att insjukna i bröstcancer med hälften.

Symtom

Äggstockscancer ger inte några direkt typiska eller specifika symtom. Symtomen kan vara väldigt varierande och framkomma först i det skede när sjukdomen redan spridit sig till buken.
Då är symtomen ofta magont eller att magen är uppsvullen på grund av att tumören har samlat vätska i bukhålan. Ibland kan även själva tumören kännas under bukväggen. Om tumören trycker på urinblåsan eller tarmen kan man känna ett tätare behov av att urinera eller att det uppkommit förändringar i tarmaktiviteten som t.ex. förstoppning, krampaktig smärta eller att avföringen är tunn eller diarréaktig. Tumören kan även orsaka förändringar i blodflödet till benen ifall den trycker på blodådror. Det kan orsaka djup ventrombos. Lungemboli kan även vara det första symtomet på äggstockscancer. När sjukdomen framskrider kan allmäntillståndet bli sämre; viktnedgång, trötthet och orkeslöshet är även symtom.
Eftersom man för äggstockscancer inte kommit fram till någon bra metod för screening (som t.ex. för bröstcancer och livmoderhalscancer), är det viktigt att man uppsöker vård för närmare undersökningar om något av dessa ovannämnda symtom uppstår. Speciellt om symtomen uppstår efter klimakteriet, de är fortgående eller håller i sig längre än 2-3 veckor, är det av största vikt att kolla upp dem.
Inom primärhälsovården kan man genom en klinisk undersökning upptäcka eller misstänka en tumör. Genom en ultraljudsundersökning är det även möjligt att få bekräftelse och därmed en diagnos.

Undersökningar

En klinisk grundundersökning och en gynekologisk undersökning ger ofta en antydan om möjlig äggstockscancer. För att få reda på spridningen görs en ultraljudsundersökning av hela buken, datortomografi av kroppen och vid behov magnetundersökning eller PET-CT undersökning.

Behandling av äggstockscancer

Behandling av äggstockscancer innehåller både operation och cytostatika. Operation är den primära behandlingsformen och ofta kompletteras den med cytostatika. Strålning används sällan. Ibland kan det också vara möjligt att använda så kallade riktade läkemedel eller hormonbehandling.
Målet med en operation är att få bort cancervävnad så noggrant som möjligt. För en cancerform som är lokal och begränsad är målet med operationen även att ta reda på och undersöka om det hittas några metastaser i lymfkörtlarna eller på andra ställen i buken. I dessa fall används termen stagingoperation. Vid operationen tar man i regel bort livmoder, äggstockar, lymfkörtlar vid höftartärerna och runt aortan samt bukhinna. Ofta avlägsnas även blindtarmen. Ifall sjukdomen har spridit sig i bukområdet avlägsnar man i mån av möjlighet även metastaserna. Operationens omfattning beror på hur sjukdomens spridning konstaterats i bukområdet. Vid behov avlägsnas även en del av tarmen, bukhinnan, ytliga metastaser i levern eller möjligtvis i mjälten. Ibland görs även en tillfällig eller bestående tarmstomi.
En operation kan vara tillräcklig behandling ifall patienten har en tumör som endast ses i äggstockarna och där man konstaterar att tumören har endast liten risk att sprida sig. Äggstockscancer behandlas i regel med operation samt kombinerad behandling med cytostatika och/eller riktade läkemedel. Som första linjens behandling används taxan och platin kombination. Vid behov tilläggs även bevasitsumab (förhindrar tillväxten av blodkärl i cancertumören) till nämnda behandlingar. På grund av en eventuell överkänslighetsreaktion kan dessa cytostatika ersättas med andra likvärdiga cytostatika (till exempel liposomalisk doksirubisin, topotekain eller gemsitabin).

Behandling vid återfall

Äggstockscancer ger oftast återfall i form av metastaser i området kring bukhålan eller i lymfkörtlar. Återfall av äggstockscancer opereras sällan eftersom en operation sällan botar själva sjukdomen eller förbättrar prognosen. Återfallen av äggstockscancer behandlas i huvudsak med cellgifter. Om återfallet sker över ett halvt år efter senaste behandling kan behandlingen oftast vara samma kombination av cytostatika som vid den tidigare gången, dvs i huvudsak karboplatin och paklitaksel kombination. Ju längre tid det tar för cancern att återvända, desto bättre effekt brukar behandlingen ge. Östrogensänkande hormonbehandlingar som aromatashämmare kan också användas för att behandla återkommande äggstockscancer. De kan eventuellt används ifall kemoterapi av någon anledning inte kan användas eller deras effektivitet har förlorats. Hormonbehandlingar ger effekt på ungefär var femte äggstockscancer och bromsar ofta upp sjukdomens förlopp. PARP-enzymhämmare kan användas hos patienter med en bekräftad BRCA 1 eller 2-mutation.

© Suomen Gynekologiset Syöpäpotilaat ry - Gynekologiska Cancerpatienterna i Finland rf | Webmaster Svenna Martens