Min cancerresa
Året var 2005 och månaden var november. Jag satt i väntrummet hos min gynekolog för mitt årliga gynekologbesök. En halvtimme senare kom jag ut med tankarna som snurrade och ett illamående som hotade. Hade fått en remiss till sjukhusets laboratorium för att kontrollera tumörvärdet. I min värld var detta något nytt och skrämmande. Tumörvärde? Cancer? Jag? Jag var ju bara 40 år…?
Gynekologen hade på ultraljudet sett en tumör på min högra äggstock ca 33 x 26 mm. Jag fick även en tid till återbesök om 3 månader. Informationen gavs att cystor inte är ovanliga och att de flesta försvinner helt av sig själva. Kände på mig att de tre månaderna skulle kännas som en evighet för mig.
Två veckor senare kom blodprovssvaren. Tumörvärdet inte förhöjt. Jag friskförklarade mig själv. Kunde fira julen utan oro och ångest.
Vid återbesöket i februari syntes ännu cystan på högra äggstocken medan det nu även syntes en liten cysta på den vänstra äggstocken, ca 12 x 8 mm. Nu väcktes åter tankarna på cancer.
Remiss för operation gjordes och två veckor senare utfördes laparoscopi och borttagning av cystorna. Tio dagar senare kom PAD-svaret och jag blev uppringd av läkaren som ville ha personlig träff för att diskutera fortsättningen. I PAD-svaret stod att läsa; cystadenocarcinoma serosum gradus 1 på vänstra äggstocken medan cystan på den högra äggstocken var godartad. Senare samma dag beslutades ännu om en operation, denna gång en total hysterectomi av båda äggstockarna, äggledarna och livmoder. Operationen gjordes fyra dagar efteråt. Är evigt tacksam för denna läkare som beslutsamt ville ha personlig kontakt genast samma dag som PAD-svaret kom.
Jag fick genast svar på alla de frågor som chocken ställde.
Återhämtningen efter operationen tog sin tid och eftersom ingen spridning av cancern konstaterades ville läkarna inte sätta in annan behandling än de normala kontrollerna.
De första åren blodprovskontroller, röntgen och ultraljud var tredje månad, sen var sjätte månad och efter fem år blev jag friskförklarad. Fick hormonbehandling med östrogentabletter i tio år efter operationen. Numera går jag ännu privat på årliga gynekologkontroller. De ger mig en trygghet.
Så här efteråt kan jag känna stor saknad av ett nätverk som skulle ha fångat upp mig och hållit mig flytande. Kände mig många gånger mycket ensam eftersom jag inte hade kontakt med sjukvården annat än vid de snabba kontrollerna där läkaren gav mig svaren på blodproven och gjorde ultraljudsundersökningarna. Mitt psykiska välmående var aldrig något som togs upp. Det var något jag själv fick hantera på bästa sätt och jag valde att två år efter diagnosen börja vuxenstudera till närvårdare vilket varit ett drömyrke för mig. Jag blev klar nästan samtidigt som jag blev friskförklarad och det blev dubbelt firande den våren. De täta kontrollerna och oron inför dem dämpades lite då jag hade annat att fundera på.
Tror och hoppas att mycket hänt på dessa 15 år och att sjukvården och framför allt cancervården börjat inse att det är hela människan som behöver vård då en svår diagnos ges. Många drömmar går i kras och hela familjen drabbas. Tidigare i vår gjordes en gentest då misstanke om Lynchsyndrom fanns med det visade sig att min cancer inte var genetisk cancer.
Jag jobbar i dag som närvårdare på en demensavdelning, mår bra trots allt och är tacksam att jag lever. Den livserfarenhet som min cancerresa gav mig tar jag tacksamt emot och jag har stor förståelse för alla som på något vis drabbas. Vården kan alltid bli bättre och med eldsjälar lyckas det.
Marlene Långnabba
Äggstockscancer överlevare