Min cancerstig

Symtom och diagnosen

Jag sökte mig till en privat gynekolog då mensen uteblev helt och graviditet inte var en möjlighet. Mensen hade också tidigare varit oregelbunden så jag förväntade mig inte något desto mera. I undersökningen framkom dock att det var något skumt kring livmodern, men högst troligen är det inget allvarligt ännu. Provbitar togs genast enligt mina önskemål från både livmoderhalsen och livmoderns slemhinna. På basen av dessa fick jag en remiss till den offentliga sektorn för utredningar samt en medicin som skulle hjälpa mot den oregelbundna mensen. De första provbitarna tydde inte på elakartade förändringar men det fanns ändå skäl att oroa sig för framtiden.

Ett par akutbesök och provtagningar senare slapp jag på kolposkopi, där man fick mer heltäckande provbitar från livmoderns slemhinna och man satte in en hormonspiral som behandling, vilket skulle räcka. Några dagar senare fick jag ett samtal där man berättade att det i provbitarna ändå fanns cancerceller och att undersökningarna fortsätter framöver som cancerpatient. Borttagning av livmodern gick inte längre att undvika.

Första chocken

Efter samtalet gick jag in i någon slags chock över diagnosen och den kommande borttagningen av livmodern. Vid lite över 30 hamnade jag att slutligt överge tanken om egna biologiska barn, en möjlighet som jag hade tänkt mycket på de senaste åren. Samma kväll berättade jag om saken åt mina arbetskamrater och närmsta vänner.

Undersökningarna framskred mycket snabbt: redan nästa dag gick jag både på magnet- och datortomografiundersökning, i dessa konstaterade man inte spridning utanför livmodern och jag kunde pusta ut lite. Tanken om att jag kanske överlever vann i den stunden över tanken om förbli barnlös.

Som ett litet spänningsmoment kom ännu en omfattande kompletterande undersökning där man utredde en oklar förändring och dess karaktär med tanke på spridning. Lugnande nyheter också från detta: ingen spridning. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag är över att få toppenbra vård och så här goda nyheter efter den första chocken. 

Operationen och den fortsatta vården

Jag väntade på operationen ett par veckor efter den sista tilläggsundersökningen, fyra veckor sammantaget efter diagnosen. Bortsett från enstaka frånvaron arbetade jag fram till dagen före operationen för att hålla tankarna i styr. Mest tungt psykiskt var att vara ensam med sina tankar då ”tänk om” lätt dök upp i tankarna. Som tur är var min stora skara kära vänner alltid till stöd vid behov.

Borttagningen av livmodern och äggstockarna titthålskirurgiskt orsakade ett förtida klimakterium med alla dess symtom. Jag hade tur med detta, för jag fick använda lokal hormonersättningsbehandling vilket lindrande symtomen. Jag återvände till jobbet redan några veckor efter operationen för jag tänkte igen att det skulle vara lättare med människor runt mig, och det var det i den stunden.

Till näst spände jag mig för möjlig fortsatt vård som läkaren hade ringt åt mig om ett par veckor efter operationen. Provbitarna var som förväntat, klassificeringen lättade till och med från den tidigare uppskattningen, men man planerade ändå intern strålbehandling till vaginan. Det här skulle vara strålbehandling som ges tre gånger med en stav till botten av vaginan, så att sjukdomens förnyelse skulle kunna förhindras så bra som möjligt. Det var bara att gå vidare mot nästa behandling. 

Intern strålbehandling i sig självt var enkelt, man ligger stilla med benen isär ungefär en halvtimme åt gången. Symtomen från det här var dock obehagliga: söndriga och torra slemhinnor, att urinera tog ont och sved fruktansvärt mycket, det var kanske det mest smärtsamma under hela vården! Att gå på toaletten krävde tid och lite andra möjligheter än tidigare, från luftbad och tvätt till användning av handduk då wc-papper var för smärtsamt. Man hade inte någon större lust att röra på sig så att man inte i misstag heller skulle behöva gå på toaletten på ett främmande ställe. 

Psyket och att ta hand om det

Till sist var jag i det skedet där första besöket hos en psykiater kom. Läkaren ville att jag skulle gå och prata minst en gång på grund av min unga ålder. Samtalet var rakt ut sagt helt onödigt. Jag vart orolig för att jag inte skulle godkänna mina känslor och kunna hantera barnlösheten, som kommentar fick jag att man inte nödvändigtvis måste hantera det på något sätt. Jag tänkte att, ok klar sak, hit behöver man inte komma och kallprata mera.

Ett par månader senare hade jag en läkarkontroll där jag började gråta mitt under mottagningen. Dåligt sovda nätter, oro både för mig själv och närstående och hanteringen av barnlösheten som jag hade börjat fundera på under de gångna månaderna då jag träffat några unga vuxna cancerpatienter. Läkaren förstod min dåvarande ångest och gjorde igen remiss både till psykiater och sexualterapeut. Jag var tacksam över att man lade märke till mig. 

Psykiatern var samma som sist och besöket var, om möjligt, ännu mer onödigt. Att gå till sexualterapeuten å sin sida var mer ögonöppnande: att fundera på min egen kvinnlighet och vad jag är. Från osäkerhet kring min egna sexualitet till att hantera svåra känslor i möjliga framtida människorelationer. Efter det här började en ny psykiskt tyngre period: sömnlöshet och kortare stubin på grund av detta. Till sist slapp jag som tur är till en annan psykiaters mottagning och fick remiss till FPA-stödd psykoterapi.  

Behovet av psykosocialt stöd är långvarigt

Att söka psykoterapi har inte gjorts enkelt, många “tyvärr kan jag inte ta emot nya kunder nu” -svar kom, men som tur är hittade jag en som hade en ledig tid. Men denne kunde jag hantera mina egna känslor om barnlösheten och mig själv. Jag har förstått många saker om mig själv som inte nödvändigtvis har stött mitt välmående, men jag har fått sätta ord på svåra känslor åt någon på ett tryggt sätt. Ännu ett par år efter insjuknandet är hanteringen av de känslorna på hälft, men varje stund ägnad åt dem utvecklar mig som hanterare av mina egna känslor. Klar blir man knappast aldrig men jag är på väg mot det bättre. 

Fysisk återhämtning och att förstå sig själv

Vad gäller sjukdomen är situationen lugn nu och jag har återhämtat mig helt. Provbitarna tagna på läkarkontroller  har varit helt rena och i den senaste bildtagningen fanns det inget som pekade mot förnyelse eller spridning av sjukdomen. Först under de senaste åren har jag förstått att också klimakteriet inverkar mer helhetsmässigt än jag hade förstått. På sinnesstämningen, sömnen och mycket annat också – det är inte bara vallningar. 

Jag har lärt mig att lägga ord på mina känslor åt mina kära vänner och jag är evigt tacksam över att de har funnits till för mig och har skapat en trygg miljö där jag har känt mig hörd och sedd. Och jag vågar äntligen berätta hur jag känner.  

Kirsi