Hoppfull inför framtiden

År 2020 fyllde jag 30, av någon orsak fick jag ingen kallelse till papa-screening. Fastän tiden gick kom ingen kallelse. 

Jag hade mensstörningar, mensen kom inte alltid under p-pillrens pausveckor. Som en stressande person tänkte jag att det ibland var normalt, jag gick inte till läkare på grund av det. Jag var glad då mensen började igen. 

Jag sköt på att gå på papa-prov, först i februari 2022 bokade jag tid privat. 

DIAGNOSEN

Papa-testets resultat: HPV-typ 16 och dessutom någon annan typ av virus med hög risk. HSIL och AGC- NOS. Jag fick en brådskande remiss till kolposkopi. Från den dagen började väntans och ovisshetens vånda. Som tur är fick jag en tid snabbt. 

På besöket gjordes konisation av livmoderhalsen med diatermi. Läkaren var härlig, erfaren, yrkeskunnig och kunde förklara riskerna väl mm. om diagnosen var cancer. 

Åter väntan på svar. 

Läkaren ringde och berättade om diagnosen per telefon, cancer, livmoderhalskanalens adenokarcinom. Jag fick nummern till TYKS gynekologiska avdelning, vart jag kunde ringa vid behov. Läkaren frågade om mitt stödnätverk och påminde mig om att ansöka om sjukledighet om det känns som att det behövs. Under samtalet höll jag in gråten. 

Först efter samtalet brast jag i gråt. 

STÖDNÄTVERKET

Jag har ett bra stödnätverk fastän jag är singel och bor ensam. Efter läkarsamtalet meddelade jag om cancern åt min storasyster, mamma, mina arbetskamrater, släktingar, vänner och kamrater. Jag berättade även öppet om saken på mina konton på sociala medier. Jag fick många meddelanden, hur mår jag? Och om jag behöver hjälp eller vill prata så kan jag ta kontakt. 

OPERATION SOM BEHANDLING

Före operationen gick jag på magnetundersökning. Cancern hade inte spridit sig, oj det var ett härligt samtal och härliga nyheter. Inga symtom eller smärtor fanns. Behandlingen var borttagning av livmodern. Det var hårt att ta emot, jag hade inga barn före diagnosen och i framtiden skulle jag inte kunna bli en biologisk mamma. Eftersom cancern var elakartad skulle en bevarande operation vara en risk med tanke på cancerns förnyelse. Jag fick operationstiden snabbt fastän den först inhiberades på grund av skötarstrejken, till sist förverkligades den ändå enligt plan. 

Operationen gick bra. Jag kände mig lättad efter operationen och jag återhämtade mig väl fysiskt. I operationen har urinblåsan blivit tryckt nedåt, som tur är lämnade inte urineringsrelaterade problem.

PSYKET

På sommaren började sinnet hantera händelsen. Kamratstödet fick en att haja till och uppmuntrade till att ringa till avdelningen. Jag fick en remiss till akutpsykiatrin och jag fick snart även en tid, jag gick och talade ett par gånger med en psykiatrisk sjukskötare. Det har varit nytta av att tala. På våren hade jag ångest om huruvida någon man vill träffa mig då jag har haft cancer. På sommaren vågade jag gå på dejter, det lönades. Mot hösten lugnade sinnet sig och livet började le för första gången på länge. Så här i efterhand tänkt skulle jag ha behövt 1-2 avtalade träffar vid mottagningen före operationen, så att jag skulle ha fått tala ut. I den stunden då man får diagnosen klarar inte sinnet av att hantera saken genast, det kommer med fördröjning.

FAST I LIVET

Mitt i väntandet, osäkerheten, våndan och ångesten höll arbetet som närvårdare, familjen, vännerna, tränande på gym, våren solen och MUSIKEN en fast i livet. På sommaren föddes min andra gudson. 

Jag förminskade min egen upplevelse av cancer. Jag skyllde mig själv då jag fick höra diagnosen. Man fick bort allt i operationen, i första kontrollen i oktober var allt bra. Kvar lämnade barnlösheten. Något som i framtiden påverkar att skapa ett parförhållande. Mensen lämnade bort som 31-åring, den saknar jag inte. 

Jag har deltagit i en kamratstödskväll, gått med i cancerorganisationerna, fått och hittat kamratstöd. Tack familjen, släktingar, arbetskamrater, vänner, bekanta, tränaren + träningsvännerna, människorna på some och KAMRATSTÖDET. 

Livet fortsätter. 

Karoliina

Livmoderhalscancer överlevare